Tigermamman

Alla som känner mig vet att jag sen unga år varit en inbiten och fanatisk rökare som inte offrat ciggen ens när jag varit så sjuk så jag knappt orkat lämna sängen. Slutsats............Så sjuk så att jag inte kan röka blir jag aldrig.
Det lustiga är att jag under alla mina år som rökare varit oförtjänt frisk. Visst, skitkondition har jag ju haft, men inte speciellt mycket krämpor.

I somras fick jag nog av cigaretter.
En otäck hosta fick mig att bli rädd, och vips infann sig den motivation jag aldrig tidigare haft
Gjorde upp med familjen att jag skulle sluta röka i samband med sonens fotbollsturnering i Danmark, o vet ni vad.....
Jag har inte rökt ett bloss sen den 18:e juli

Bravo, härligt osv utbrister säkert många nu.
Mmmm, jag é jättestolt och glad att jag har lyckats sluta. Faktum är att jag nästan inte kan förstå att jag dragit i mig all den skit en cigarett innehåller i närmare 34 år.
Ett annat faktum är att jag aldrig har mått så jävla uruselt skiktdåligt fysiskt som jag gjort sen jag slutade röka.
Vet inte om kroppen håller på med en utrensning som heter duga gånger flera, men jag håller bokstavligt talat på att bli galen.
Ont i lederna, ont i ryggen,binder vätska, huvudvärk nästan dagligen, illamående mer eller mindre dygnet runt, sover jättedåligt,
Ja ni hör ju själva, inte så kul eller hur................
Ni kan ju bara ana hur skojig min familj tycker att jag är.

En "enkel utväg" skulle ju kunna vara att gå upp till närlivsbutiken i området o köpa ett paket Marlboro light, men det ska ni veta:
Hur dåligt jag än mår så mår jag ändå bättre nu, när jag vet att det inte tankas på med mer gifter.
Jag kommer aldrig mer att röka en cigg. 

Ville bara gnälla av mig lite, tack för att ni lyssnade.

Jag har fått min son tillbaka!!!!

När jag kände att jag var på väg att ge upp, inte bokstavligen såklart, men mentalt. Då, då hände något.
Inledning på sommaren var oerhört jobbig för hela familjen. Sonen gjorde revolt mot allt som både fanns att revoltera emot och allt annat oxå.
10 veckors sommarlov kändes oöverstigligt. Va det så här det skulle vara? Bråk från morgon till kväll utan något som helst ljus i tunneln.
När allt va som jävligast så grät jag mig till sömms varje kväll. Inte speciellt moget det vet jag, men det är inte lätt att vara förnuftig och logisk när det känns som att alla grepp är totalt tappade.
Vändningen kom när jag och hans far fick veta saker om hans liv som varken gjorde oss stolta eller nöjda, men där vi ändå kunde hitta ett sätt att prata med honom och få honom att öppna sig och "lägga alla kort på bordet"
Nej, han varken knarkade eller krökade, absolut inte, men är man van att ha ett barn som alltid har varit ordningssam så är det nog så traumatiskt som förälder när man tvingas inse att även mitt barn testar gränser mer än vad som är önskvärt.
Oavsett om vi läser all litteratur som skrivits i ämnet pubertet. Oavsett om vi pratar med andra föräldrar i samma situation så tror jag att det för de flesta av oss ändå kommer som en chock när det väl händer.
Nu vet jag att det inte finns några manualer för vad som är rätt o fel. Jag vet oxå att det vänder. För en del går det fort och för en del är det en lång o plågsam tid.
I vår familj känns det som att det värsta är avklarat. Självklart kommer det att komma bakslag, jag é inte helt korkad. Men idag kan vi skratta o prata nästan som vi gjorde förr. Jag o Sonens pappa är inte längre fienden utan några som finns där vare sig han vill eller inte, och han verkar vilja.

I