Tigermamman

Jag har fått min son tillbaka!!!!

När jag kände att jag var på väg att ge upp, inte bokstavligen såklart, men mentalt. Då, då hände något.
Inledning på sommaren var oerhört jobbig för hela familjen. Sonen gjorde revolt mot allt som både fanns att revoltera emot och allt annat oxå.
10 veckors sommarlov kändes oöverstigligt. Va det så här det skulle vara? Bråk från morgon till kväll utan något som helst ljus i tunneln.
När allt va som jävligast så grät jag mig till sömms varje kväll. Inte speciellt moget det vet jag, men det är inte lätt att vara förnuftig och logisk när det känns som att alla grepp är totalt tappade.
Vändningen kom när jag och hans far fick veta saker om hans liv som varken gjorde oss stolta eller nöjda, men där vi ändå kunde hitta ett sätt att prata med honom och få honom att öppna sig och "lägga alla kort på bordet"
Nej, han varken knarkade eller krökade, absolut inte, men är man van att ha ett barn som alltid har varit ordningssam så är det nog så traumatiskt som förälder när man tvingas inse att även mitt barn testar gränser mer än vad som är önskvärt.
Oavsett om vi läser all litteratur som skrivits i ämnet pubertet. Oavsett om vi pratar med andra föräldrar i samma situation så tror jag att det för de flesta av oss ändå kommer som en chock när det väl händer.
Nu vet jag att det inte finns några manualer för vad som är rätt o fel. Jag vet oxå att det vänder. För en del går det fort och för en del är det en lång o plågsam tid.
I vår familj känns det som att det värsta är avklarat. Självklart kommer det att komma bakslag, jag é inte helt korkad. Men idag kan vi skratta o prata nästan som vi gjorde förr. Jag o Sonens pappa är inte längre fienden utan några som finns där vare sig han vill eller inte, och han verkar vilja.