"Säger han att han Hjälper till en gång till så åker han ut"
Vad är det som gör att många män "hjälper till" hemma? Att de är "barnvakt" när det tar hand om sina egna barn?
Jag säger inte att det är så här överallt. Nej, jag säger inte ens att det är så i mitt eget hem. (Åtminstone inte rakt ut) Men jag vet att det är verklighet i alltför många hem och jag vet oxå att det är ett samtalsämne mellan många kvinnor.
- Han tar ju faktiskt hand om både renoveringar av huset och om bilen går sönder så lagar han den, snöar det så skottar han (efter mycket tjat om att vi snart inte kommer fram till ytterdörren utan snökängor)
Men åhhhhhhhhh. Hur ofta renoverar ni hemma? Hur ofta går bilen sönder? Hur ofta snöar det?
Väcka, fixa frukost, duka undan, klä på sig o barnen, borsta tänder på barnen, köra till dagis/skola, åka till jobbet, åka hem från jobbet, planera middagen, handla, hämta på dagis/skola, gå på föräldramöten, duka, laga mat, duka undan, diska, köra till fritidsaktiviteter, städa, tvätta, stryka, baka ibland, läsa läxor/leka, bada barn, natta barn, bädda rent i alla sängar. Ja listan kan göras oändlig .
Känns som att det finns en hel del i vårt vardagsliv som liksom händer varje dag, sju dagar i veckan, trehundrasextiofyra dagar per år. Renovera, laga bilen och skotta snö lite mer sällan.
Hur många av er därute har sagt tack när han gått ut med soporna? Jag har gjort det massor med gånger, det går liksom per automatik. Sjukt men likfullt sant.
Handen på hjärtat, hur många av er kvinnor har inte sagt - Jag håller på att städa och det är SÅ skönt för xxx "hjälper till"
Kanske är det så enkelt att det är hos oss problemet ligger. Vi kanske har för låga tankar om oss själva och förstår inte att vi borde förvänta oss ett tack varje gång vi "hjälper till" för att få allt att fungera.
Ta nu inte allt jag skrivit på djupaste allvar. Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på småsaker:)
Jag säger inte att det är så här överallt. Nej, jag säger inte ens att det är så i mitt eget hem. (Åtminstone inte rakt ut) Men jag vet att det är verklighet i alltför många hem och jag vet oxå att det är ett samtalsämne mellan många kvinnor.
- Han tar ju faktiskt hand om både renoveringar av huset och om bilen går sönder så lagar han den, snöar det så skottar han (efter mycket tjat om att vi snart inte kommer fram till ytterdörren utan snökängor)
Men åhhhhhhhhh. Hur ofta renoverar ni hemma? Hur ofta går bilen sönder? Hur ofta snöar det?
Väcka, fixa frukost, duka undan, klä på sig o barnen, borsta tänder på barnen, köra till dagis/skola, åka till jobbet, åka hem från jobbet, planera middagen, handla, hämta på dagis/skola, gå på föräldramöten, duka, laga mat, duka undan, diska, köra till fritidsaktiviteter, städa, tvätta, stryka, baka ibland, läsa läxor/leka, bada barn, natta barn, bädda rent i alla sängar. Ja listan kan göras oändlig .
Känns som att det finns en hel del i vårt vardagsliv som liksom händer varje dag, sju dagar i veckan, trehundrasextiofyra dagar per år. Renovera, laga bilen och skotta snö lite mer sällan.
Hur många av er därute har sagt tack när han gått ut med soporna? Jag har gjort det massor med gånger, det går liksom per automatik. Sjukt men likfullt sant.
Handen på hjärtat, hur många av er kvinnor har inte sagt - Jag håller på att städa och det är SÅ skönt för xxx "hjälper till"
Kanske är det så enkelt att det är hos oss problemet ligger. Vi kanske har för låga tankar om oss själva och förstår inte att vi borde förvänta oss ett tack varje gång vi "hjälper till" för att få allt att fungera.
Ta nu inte allt jag skrivit på djupaste allvar. Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på småsaker:)
