Knappt sex och ett halvt kvar till tjugo
Nej, jag har inte drabbats av svårare klimakteriebesvär än tidigare:) däremot har jag insett att jag är en skrikande, skällande, gnällande och superjätteenormttråkig tornårsmamma.
Mitt normala röstläge är numer gällt och argt, inte för att min son är ett monster, utan för att jag tillåter honom att göra mig upprörd över skitsaker,och vilken normalt funtad människa som helst som ser det på lite avstånd skulle skaka på huvudet samt undra vem i familjen som egentligen är barnet? Jag eller han
Jag vet att mitt beteende lämnar mycket i övrigt att önska, jag vet, JAG VET!!!!!
Men hur fan gör man?
Är det någon därute som har en manual för hur jag ska vara för att vara en cool tonårsmamma?
Jag é så ocool som det bara går att vara. Oroar mig, bekymrar mig och lägger mig i, när jag i själva verket har lovat mig själv för sjuttioelfte gången att nu minsann, nu får han klara upp allting på egen hand, för nu ska jag minsann visa honom hur det är när inte mamma fixar o ordnar. Jo, tjena........... Efter exakt ingen tid alls så är jag där igen o "curlar" utan att han har bett om det. För att i nästa stund bli förbannad för att han inte märker hur jag hela tiden sliter bara för hans skull.
Jag vill oxå efter att någon har skällt på mig oavbrutet i fem minuter kunna titta personen i ögonen o säga
-Och??
Jag vill jag vill jag vill.
Jag har tänkt och tänkt och tänkt men måste säga att jag inte har en aning. Kan vara för att jag inte har egna barn än... Men önskar dig lycka till och skickar en kram...
Åh vännen!
Jag önskar jag kunde hjälpa. Jag har redan börjat oroa mig för tonåren. Jag undrar också hur man gör.
Men något säger mig att du har alla de rätta redskapen, och att du faktiskt redan ÄR en cool tonårsmamma. Du har ju gjort så bra ifrån dig hittills.
Kram!
Lena, jag tycker att det låter som att du är precis så som det kan vara att vara tonårsförälder, så oroa dig inte! Det är inte meningen att du skall vara cool, det är meningen att du skall vara en pain i hans tonårsass helt enkelt. :-) Det är en del av hela grejen. Hur skall han annars kunna skapa sig frigörelse och revoltera och hitta vem han vill vara? Vem ska han kämpa emot, om inte emot de som han älskar mest (eller minst just nu, men det är ju också övergående). Tonåringar är inte som de ska, det är ju bara så.
Stå du stark som den förälder du faktiskt är och skäll på honom när han förtjänar det och krama honom när han behöver det. Han kommer att älska dig för det en dag när hormonerna stillat sig lite...
Skickar en länk som kanske kan ge dig lite tips...http://archive.corren.se/archive/2004/2/10/1r3mqeq04l0mrjv.xml?category=1mr1k53wik6l392?category=1mr1k53wik6l392
Kram Åsa
Tack tjejer för era uppmuntrande ord. o ett speciellt tack Åsa för länken. Det var precis vad jag behövde läsa.
Kramar Lena
Du e ju bara så jävla cool!
STOR kram!
Vad är problemet? Du verkar ha en fullt normal relation till din tonåring. Det är i varje fall min erfarenhet som har lotsat 4 st igenom och den 5:e fyller 18 i sommar.
Använd ingen manual. Var dig själv och bete dig som du känner för. Skrik och gapa så mycket du vill och orkar; det spelar, som du har märkt, inte sonen någon större roll. Det kan bli farligt om du håller igen och behåller för mycket inombords. Risken är då stor att det en dag kommer en urladdning som du inte kan kontrollera och han inte förstår.
Jag vågar lova att du får din belöning om några år och för resten av livet.
Rannsakade minnet och kom på två saker, en viktig och en mindre viktig.
Viktigt är att inte kritisera hans val av kompisar.
Tonårskillar kan vara lite si och så med den personliga hygienen. Om du måste agera i den frågan, så ta det lite varsamt.
Fick idag frågan vad det är för likhet mellan dagens ungdom och Jesus:
De bor hemma till de är 30, och gör de något, så är det ett under.
